När jag sa min död i förra inlägget skojade jag inte. oh herregud vad det var lidande. jag och mamma stannade upp för vi såg ett helt paradis fullt med hallon. vi åt och åt tills vi blev tjocka och då hade jag fått som jag ville. ingen av oss orkade mer så vi gick i långsam fart hem igen för lite gott käk. jag får jobba på det!
snart så springer jag som en leopard. senare åker jag och min man upp till stugan för en liten myskväll. vi har 17 månader och det är värt att mysfiras.
jag hoppas jag får äta korv. varmkorv!
ha det fett!


snurrit värre